Damp

Jag vet inte var det kommer ifrån, men, känner att jag måste få ut det någonstans lixsom, eller vad man ska säga :P... När jag är ensam, asså inte med någon, tex hemma eller nått, så händer det att jag upplever någon form av,,, Ilska, eller något, jag vet inte, det känns bara som att jag vill skrika allt var jag pallar, men det gör jag inte. Det är alltid något som utlöser det hela, men jag märker att det är mycket lättare att det kommer fram när jag är ensam.
Det är jobbigt och jag kan bli arg för sånna saker som jag inte borde bli arg över.

Tro mig jag är inget pms barn i vanliga fall:P.. Men, Jag tror jag har haft något som betit mig under lång tid, eller hur man nu ska förklara det hela... Har tillexempel en del problem med vänner, har förlorat minst 2 vänner under de senaste månaderna, och det är fanimej inte mitt fel.

Nu säger jag inte alla, men många har varit så aggressiva, negativa, dumma och helt blö hela tiden mot mig, det har tuggat och tuggat och jag har hållit ut hela tiden med humöret uppe. Till sist orkar man inte hålla emot längre, det måste ut lixom.

Ovanpå allt det här blir jag jävligt lätt, svartsjuk, haha jag vet det är löjligt, för jag vet att jag inte borde bli det. Men jag älskar min flickvän otroligt mycket, jag har inte varit med om detta innan lixom.. Så det blir lite svårt att kontrollera sig själv när det är något nytt..

Jag har alltid varit en försiktig människa, lite så där rädd för det jag inte vet vad det är osv. Är blyg också. Allt hänger ihop med min barndom och min mamma. Men det kan jag skriva om en annan gång.

Aja vet inte riktigt varför jag skriver det här men, det känns iaf bättre att ha de skrivit här och förhoppningsvis är det ju folk som läser, och bara när folk lixom SER och LÄSER om hur jag har det för nuläget känns bra lixom. Jag är väll bara lite på dåligt humör idag eller nått, därför jag skriver detta antar jag... Men men jag tror det är nyttigt med sådant här.. INTE bara för att man ska blogga lixom,, utan att man lär känna sig själv. Sådant tänker man ju inte så mycket på. Om man hade kännt sig själv så hade ju saker å ting blivit lättare, tillexempel så hade man kanske inte blivit ovän med den och den, och dehär med min svartsjuka är samma sak, hade jag varit lika svartsjuk om jag känt så här innan, Skulle inte tro det faktiskt.

jag är inte arg på de vänner jag förlorat, tvärtom.

Tack till er som läser detta, ni är fina, fatta :) // JONAS